09 dec. 2021

MountainbikeSkåneMTB Skåne

Mina möten med stighjältarna

Under sommaren och hösten har jag skrivit en reportageserie om skånska stighjältar. De som lägger oändligt med tid och kraft på att skapa och vårda publika mountainbikeleder. Det har varit en fascinerande resa och jag vill ge dig essensen av mina möten med dessa fantastiska personer, möten som mycket kretsat kring kärleken till stigcykling och den fina känslan av att göra andra glada. Men också det härliga i att få pausa livet som kontorsråtta för att bygga stig.  

Först ut på min resa var Peter. Vi träffades på Ystads backar en het, snustorr julidag. Han var den första att lyfta närheten till stigen som drivkraft för de hundratals timmar han lägger på backarna. ”Jag vill ha leder nära. Att kunna sätta mig på cykeln och dra direkt ut ” sa han.

Att inte tvingas ta bilen för att cykla – det återkom många gånger under mina möten. Den första versionen av Regnsbågsbanan föddes så, när småbarnspappan Stefan sladdade runt bland havtornsbuskarna för hypereffektiv träning hemifrån. Regnbågsbanan har med åren blivit så mycket mer än en stadsnära träningsbana och symboliserar väl vad en persons inre drivkraft kan så frö till. Regnbågsbanan är idag en välbyggd märkt led, en stor Facebookgrupp, en förening och en anledning för gänget Bygghygge att träffas, snacka skit och fika. Och numera är viktigast av allt för ledbyggarna vid brofästet ”…att barn och ungdomar har kul här”.

Jag tänker också på Pelle på Spillepengen. Hans kärlek till cyklingen på den gamla soptippen är lika milsvida som havsutsikten från lederna han byggt. Även han berättar om fröjden av att få dela sin cykelkärlek med andra och hur han till och med fått tuffa smågrabbar från stan att sätta hjälm på huvudet.

”Varje år lovar jag mig själv att jag ska cykla mer än jag bygger led, men det slutar alltid med att jag bygger mer än jag cyklar” sa Daniel när vi träffades i ett höstfärgat Skrylle. Och han är inte ensam. Flera av de jag träffat drivs lika mycket av själva processen som av resultatet. Snitsla, gräva, röja, kratta. I grupp eller ensam i den tysta skogen. Att komma ut från kontoret och jobba sig svettig. Stighjältarna älskar det. ”Det har varit hårt i den lutande terrängen och styva leran” beskrev Anders om arbetet på Klosterängshöjden. ”När man bara kommit 10 meter efter en hel kväll… då har det varit lite tungt” Men byggkvällarna gav honom också positiv energi. ”Det är kul att jobba ihop och det är gott att komma ut från kontoret. Och även om det tagit tid från min egen cykling, så är det värt det”.

De flesta av stighjältarna jag mött är män. Angelika i Sjöbo är ett undantag. Första gången jag träffade henne röjde hon sly längs lederna på Oran. En häftig kvinna med ett ofattbart ideellt engagemang. Nej, stigcyklingens kvinnliga hjältar är sällan utrustade med spade och hacka. Det är de som tar vid när ledbyggarna gjort sitt. Som Katarina i Billesholm, mamma till de ”garanterat gubbfria” Albertinorna, och tjejerna i Singletrack Sisters som bjuder in såväl nya som gamla stigcyklister att vara en del av den fina, skånska cykelgemenskapen.


Jag gjorde reportageserien på uppdrag av MTB Skåne. Du hittar alla reportage på MTB Skånes Facebooksida.

Foton: På den övre bilden Anders Hylmö på Klosterängshöjden. Nedan Katarina Karlsson, Team Albert och Gustaf Johansson, Prästakogen.